Digital teknik har revolutionerat och demokratiserat konsten och kulturen. Vem som helst kan dela med sig av vad som helst var som helst när som helst. Texter skrivs, fotografier tas och musik skapas. Alla kan synas. Bengt i skogen bredvid kan få en stadig fanbase i Japan med sin performancekonst och Lisbeth kan skapa ett internetfenomen med sina tränade undulater. På bookface skriver Anna och Lars om vad de ätit för mat och om hur deras diskmaskin gått sönder.
 
Demokratiserandet av konst och kultur har skapat en konsumtionskult, en produkt är moderiktig i två veckor och sedan kasseras den till förmån för en ny. 

Parallellt med den digitala utvecklingen har renässanskulturen, som upphöjandet av analog teknik har blivit, spridit sig. Det är fräscht att ha en freestyle från 80-talet, farmors gamla hornbågade glasögon och farfars gamla kofta. En så kallad retro-fåtölj ska finnas i var hipsters hem och gamla blommiga kaffekoppar är inne. Men var är det genuina intresset? Även i denna motkultur, som kanske egentligen mest är en förlängning av instagramkulturens retro-romantik, ligger självcentreringen och imageskapandet som en tät dimma. Att digitala ljudfiler generellt är av sämre ljudkvalitet än fräsha kasettband (för att inte tala om vinylskivor) talar bara de verkliga ljudnördarna om. Att digitala foton får en annan karaktär, en mjukhet som foton tagna med film inte får, talar bara de verkliga analognördarna om. Istället för kvalitén talar man oftare om stilen, looken. Utseende går före funktionalitet, kvantitet före kvalitet.
 
Den moderna människan har en blogg, en bookface-sida, ett twitter- och instagramkonto. Den moderna människan har ett foto på sig själv som bakgrundsbild på telefonen och bloggar om sina magproblem, hemorrojder och depressioner - västs konsumtionssamhälle är narcissismens mecka. 


Det är som min samhällslärare brukade säga - demokrati är inte bra, men det är bättre.